Ingen behöver läsa detta, jag skriver det bara för att jag behöver få det ur mig.

I söndags, den 29e maj på morsdag förlorade min morbror kampen mot cancer.
För 4 år sedan så fick han diagnosen malignit melanom, hudcancer. Han genomgick operationer och blev efter några månader friskförklarad. Trots det så var han tvungen att komma på läkarbesök med jämna mellanrum för att se så att allt var bra.
   I slutet av mars i år så kom cancern tillbaka. Tumören var mer elakartad än tidigare och spred sig snabbt genom hans kropp. Under en månads tid var det som en berg och dalbana. Ena dagen så kunde han känna sig bättre och sedan mådde han obeskrivligt dåligt.
  En månad tog det. Allting gick så fort. Det är helt sjukt.
  Mamma och min moster var och besökte honom i lördags. Han ville ha sina systrar där även om han inte sa det. Fia, hans fru, har pratat med mamma varje dag. Hon lämnade aldrig hans sida. Mamma är glad att hon fick träffa honom en sista gång. Jag avundas henne det. Jag träffade honom sist i vintras.
   Idag så hölls det en minnesstund för honom. Så att vi fick säga farväl en sista gång.  Den hölls i ett litet kapell vid Karolinska. Det var litet och lugnt, man fick en viss sinnesro när man gick in där.
   Han låg på en bår mitt i rummet. Han såg så fridsam ut, som att han sov. Jag förväntade mig att han skulle sätta sig upp och  le mot alla. Men det kom ju aldrig.. Inte ett öga därinne var torrt. Min andra morbror bröt ihop fullständigt. Jag bröt ihop, jag klarade inte ens av att stå upp. Hela jag började skaka.

   Efter minnesstunden så åkte vi hem till Fia för en fika och prata minnen. Det var skönt att höra om alla knasiga saker han gjorde genom åren. Det är ett bra sätt att minnas honom.
En fin sak som Fia sa att när de firade 25 år tillsammans i november förra året så hade hon tvingat honom att skriva på ett kontrakt för ytterligare 25 år tillsammans. Så hon funderade på om hon kunde stämma honom för kontraktsbrott. Det var gulligt och ett fint minne. Synd att de inte få de 25 åren bara.

Det var inte hans tid. Han var alldeles för ung för att dö. Som Fia sade, det är fel generation.
  Han var minstingen i en syskonskara på 4. Av min mamma,moster och andra morbror så var han den som verkligen tog vara på livet och gjorde det mesta av det. Han och Fia var alltid ute och reste, dök och utforskade nya platser. På sommaren åkte de ut i skärgården med sin båt och bara njöt av livet.
  Trots att han gjort så mycket i sitt liv så hade han så mycket kvar att göra.

Det kommer att ta tid för mig att vänja mig vid att han är borta. Han kommer aldrig mer att komma förbi några dagar innan jul och lämna av julmust som han alltid gjort eller sitta vid julbordet och skämta eller visa oss bilder från deras senaste resa. Han kommer aldrig mer göra de roliga ljuden som fick mig att tjuta av skratt när jag var mindre.
Allt det känns så ofattbart.

Hans sista önskan var att få bli kremerad och få sin aska spridd över havet.
Jag kan inte tänka mig en bättre eller vackrare viloplats för honom. Han hörde hemma på havet med Fia och sin båt.

Vila i frid älskade morbror Rolf Rundqvist. Du är saknad av många och kommer aldrig att bli glömd. <3